Onsdag 14/1 kl. 12.30
Är på väg från Chile till Argentina för näst sista gången. Det är löjligt hur många gånger vi har passerat gränsen under den senaste månaden. Det tar minst ett par timmar varje gång så det är typ ett dygn av mitt liv som jag har spenderat med att köa till passkontroller och väskröntgen samt bara sitta och vänta i största allmänhet. Inte kul direkt men en nödvändighet om man vill se och göra allt coolt som vi har gjort här nere.
I Chile besökte vi Torres del Paine national park. Det var dags för ännu en lång vandring. Om vi hade extremt tur med vädret när vi gick inkaleden för någon månad hade vi extrem otur denna gången. Har hikat ca 70km under tre dagar samt tältat två nätter i nästan konstant regn och/eller snö och extrema vindar. Till råga på allt gjorde vi den här vandringen själva så var tvungna att bära tunga ryggsäckar med all campingutrustning, kläder och mat. Har aldrig hikat med annat än en liten ryggsäck med vatten och snacks förut så det var definitivt en utmaning. Helt okej när det är platt men det är det ju i stort sett aldrig i Patagonien. Svettades och svor i regnet men kom fram till slut. Dom säger att naturen är extremt vacker där. Tyvärr kan man knappt se någonting när det är snöstorm så såg inte mycket av det. Trots allt det är jag glad att jag gjorde det. Egentligen är det lite sjukt att man gillar att plåga sig själv så men det är någonting med känslan av att veta att man faktiskt klarade det som är värt hela ansträngningen. Det som inte dödar härdar ju som bekant och jag har nog definitivt blivit lite mer härdad de här senaste dagarna.
För att fira att vi fortfarande levde efter den strapatsen var vi ett gäng som gav oss ut och red igår. Gubben som ägde campingen hade några hästar att hyra ut för en billig peng. Och vilken ridtur det var! Lätt mitt livs bästa hittills. Vädret hade gjort en helomvändning under natten så solen sken, det var säkert minst 10 grader varmt och vyerna över nationalparken var oslagbara. Min häst hette Tostada och jag tror bestämt att jag blev lite kär i henne. Gosig och hur följsam som helst. Hon lydde minsta lilla vink även från en rookieryttare som mig. Det var inga problem alls att få henne att krossa en sjö eller klättra upp för ett berg. Avslutade med en gallopp över slätten och jag var i himmelriket.
Inatt ska vi sova i någon mystisk lvergiven spökats. Vi får se hur det är. Imorgon eftermiddag är vi framme i Ishuaiha och efter det bär det av norrut igen. Sorgligt nog är det inte mycket kvar av den här resan.
