Bariloche

Får bli ett snabbt inlägg idag för det är stöddig idag och det är meningen att jag ska hjälpa till. Vi har spenderat mellandagarna i Bariloche och haft det hur bra som helst. Äntligen är vi i Patagonien. Det märks på de kalla nätterna och det sjukt vackra landskapet. Här har vi paddlat kanot och vandrat upp till en utkikspunkt med fantastiska vyer. Den här regionen kallas the lake district och jag förstår varför. Det finns hur många klarblåa sjöar som helst att beundra. Landskapet påminner mig väldigt mycket om Nya Zeeland. Och det är verkligen i get dåligt betyg. 

Imorgon är det nyårsafton och vi ska försöka ta oss tillbaka in i Chile för att fira där. Det är bara att hoppas att gränskontrollen går aningens fortare än förra gången. 

Från och med nu ger vi oss in i den riktiga vildmarken. Förväntar mig inte speciellt mycket tillgång till internet så det kommer nog vara ganska tyst här på bloggen. Återkommer när jag är i civiliserade trakter igen. 

Gott nytt år på er!!

Massa bilder!

Här kommer lite bilder från de senaste veckorna. Dom är i total oordning men det får duga för nu.

På väg ut i saltöknen

Lek i saltöknen

Vår egen mästerfotograf in action 

Lägg till bildtext

Saknar min underbara tältkompis

Utsikt i Argentina

Flo och vår guide under ridturen i Salta

Jag på Pompeo

Barngravar med julpynt på Santiagos kyrkogård

Kyrkogården är gigantisk med massvis av gravar

Henni och jag på fakejulen

ND, Maisie och André firar lillejul

Utsikt över Santiago

Juldagsmorgon

Ett svalkande dopp i sjön

Viki och Karen i önskar glad jul

Sittlift som tog oss upp för första delen av vulkanen

Upp dit ska vi!

Vem är sugen på ett juldagsdopp?

Juldagsmiddagen förbereds

Vilar lite på vägen upp

Stigen vindlar sig upp längs bergssidan

Kratern!

Fantastisk utsikt

On top of the world!

Stjärtlapp på vägen ner

Tillbaka på trygg marknivå igen

Nerfärden var ganska skumpig så vi var alla lite halta och stela när vi vandrade tillbaka till bilen

Jag på väg ner för Death Road

Gänget vilar benen lite halvvägs ner för dödsvägen

God fortsättning!

Lördag 27/12 kl 10.30

Julen överträffade alla förväntningar! Dan före dan spenderade vi i Santiago. Gick en free walking tour, åkte upp till en utkikspunkt och åt världens godaste skaldjur. Ännu ett ställe där jag skulle kunna tänka mig att spendera några dagar extra. 

Julafton gick ganska obemärkt förbi. Det är ju bara lilla landet lagom långt upp i norr som firar jul på julafton så vi fick finna oss i att spendera dagen på Didingo på väg mot Pucon. Juldagen däremot firades med pompa och ståt. Det lagades mat i vårt fenomenala campingkök hela dagen, dracks vin och lektes lekar. När det blev för varmt drog vi ner till sjön och doppade oss lite. Hur idylliskt som helst med spegelblankt vatten och snötäckta berg i bakgrunden. Kommer nog aldrig vänja mig vid att fira jul utan familjen och allt det vanliga hemma men omgiven av goda vänner, vacker natur och fantastisk mat här nere var det ändå en mycket bra dag. 

Igår, på annandagen, var det dags för äventyr igen. Och vilket äventyr det var! Det snötäckta berget jag nämnde ovan är i själva verket en aktiv vulkan som man kan bestiga. Med hjälp av isyxor och god vilja tog vi oss upp till toppen. Kratern är 200 meter vid och ur den kommer det en stadig ström av rök. Så coolt att stå på kanten och titta ner! Utsikten där uppifrån var också helt fantastisk. Ska försöka producera lite bilder åt er senare. Färden ner från toppen var dock det bästa. Vi satte oss helt enkelt på varsin stjärtlapp och åkte ner. Vet inte hur många som kan säga att dom har åkt stjärtlapp ner för en aktiv vulkan. Och fort gick det också! Jag kände mig som en sjuåring igen. Kul också att jag fick vara i snö trots att jag firar jul på andra sidan jorden. Som grädde på moset cirklade en kondorfamilj över huvudena på oss en bra stund. Vi fick ju aldrig se kondorer i Colca Canyon där dom brukar hänga så det var på tiden att vi fick se några nu. 

Mot Santiago!

Måndag 22/12 kl 20.20

Sitter på en bänk i ett garage på den chilenska/argentinska gränsen. Har suttit här större delen av dagen och kommer förmodligen bli kvar några timmar till. Det är kallt och jag har varit vaken sen klockan fem imorse men försöker att hålla modet uppe ändå. Didingo blev nämligen nekad inträde till Chile så Kyle blev tvungen att köra henne tillbaka till Argentina.  Vi har ägnat dagen åt att försöka hitta en buss som kan ta oss vidare till Santiago. Så här långt utan framsteg men det ska tydligen komma en om en timme eller så. Tyvärr får vi nu mycket mindre tid att utforska Santiago eftersom vi ska vidare innan jul men det är sånt man får räkna med när man är på resande fot. 

Är även lite deppig idag för att min tältpartner och allmänna partner in crime Emma lämnade oss imorse. Hon ska resa vidare på egen hand. Kommer sakna henne massor och kan inte föreställa mig att min nya tältpartner kommer vara ens hälften så bra. Vissa människor klickar man med ögonblickligen och Emma var verkligen en sån. 

Nästa stora happening här nere är självklart jul. Har inte den minsta lilla julkänsla i kroppen men enligt kalendern är det ju bara ett par dagar kvar. Kommer att fira i Chile och vi har storstilade planer för den stora dagen så det kommer säkerligen bli bra. 

El Cafayate

Fredag 19/12 kl. 13.15

Hade hört rykten i förväg om att vinet i Argentina är både extremt gott och billigt. Vi är nu mitt i vinregionen och man kan lugnt säga att ryktet är bekräftat. Var ute och åt på restaurang här om dagen  där kostade vatten 17 pesos och ett glas vin 19 pesos. Det är löjligt billigt! Under dagarna i Cafayate gick vi på vinprovning på olika vingårdar och tjuvstartade julfirandet lite. Den 22a anländer vi till Santiago där en stor del av gruppen avslutar sin resa och därmed missar julen. Därför hade vi en liten minijul igår med julklappsutdelning, massor av vin och självklart vin. Väldigt trevligt!

Argentina är ett stort land som vi alla vet och för oss innebär det att det blir många långa dagar på vägarna. Att ta sig mellan Cafayate och Mendoza tar två dagar så det är bara att göra sig bekväm på sätet och njuta av färden. 

Salta

Vi har lämnat alla lamor, ponchos och coca leafs bakom oss och entrat Argentina. Det är häftigt att se hur stor skillnaden är på en gång. Jämfört med Bolivia är Argentina väldigt urbant och välutvecklat. Vägarna har en helt annan standard, det finns överviktiga människor och normala affärer. Det är vi inte vana vid! 

Första stoppet i Argentina var Salta. I förrgår tog vi oss utanför stan för att besöka en hästranch. Dom flesta var bara där för den extremt goda maten och den fria tillgången på vin men jag och Flo hängde med en gaucho ut på en ridtur. Hästarna här är ganska mycket mindre än dom jag är van att rida på och man var tvungen att hålla tyglarna bara med en hand i äkta cowboystil. Jag fick dessutom äran att rida på en äkta rodeohäst som gauchon beskrev som en "Ferrari" men tyckte ändå att jag klarade mig bra. Tre timmar till häst både i trav och gallopp och upp för branta backar resulterade i en hel del ömma muskler men det var det helt klart värt. 

Igår chillade vi bara runt i Salta. Badade i campingens enorma pool och njöt sv att det finns normala affärer med normala kläder att shoppa samt att det är möjligt att gå upp och gå på toaletten utan att bli helt andfådd av syrebrist. Så här långt har Argentina överraskat positivt!

Uyuni

Lördag 13/12 kl. 14.00

Igår hade vi en heldag på Uyuni salt flats. Det är en enorm och helt platt gammal havsbotten som nu består av ett 20 meter tjockt lager av salt. Som man kan misstänka finns det inte s mycket att se där förutom saltet. Men att det är så platt ger möjlighet till en hel del roliga foton om man leker med perspektivet lite. Vi har flera hängivna fotografer i gruppen så det togs massvis med foton. Några kommer komma upp här så småningom. 

Igår var det också Hennis födelsedag så så fort vi kom tillbaka till samhället Uyuni svidande vi om för utgång. Efter en ganska livlig diskussion med vår tour guide om när det var lämpligt att komma tillbaka till hotellet gav vi oss av till den lokala gringopuben. Vi är ju alla vuxna människor så det kändes fånigt att han skulle försöka bestämma vilken tid det var läggdags. Kvällen involverade billiga drinkar, fotboll på gatan och "silent disco" i hotellobbyn och Henni var mycket nöjd med sin 19-årsdag. Inte lika nöjd i morse när vi gick upp kl 6 för att åka vidare mot nya äventyr.

Imorgon tar vi oss in i det fjärde landet på resan: Argentina. Jag hade ungefär motsvarande 100 svenska kronor i bolivianos kvar i plånboken som jag precis försökte göra mig av med i en liten mini market. Ni anar inte hur mycket boliviansk choklad man kan få för 100 spänn! 

La Paz

Onsdag 10/12 kl 16.15

Befinner mig på en väg någonstans mellan La Paz och Potosi. Vi stannade precis för ett toastopp vid sidan av vägen. Börjar bli bortskämd med helt otroliga utsikter när jag kissar bakom en sten vid vägkanten. Det blir lätt så när man reser bland bergen flera veckor i rad. 

Dagarna i La Paz flöt fort förbi. Det är en helt otroligt vacker stad med massor att se och göra. En stor del av tiden spenderades på olika marknader. Dom flesta av dom jag hänger med har bara ett par veckor kvar i Sydamerika så dom shoppade loss på souvenirer och julklappar. Jag har ju månader kvar så fick lov att hålla mig i skinnet. Hann även med besök på museum, fotoutställning och annat man gör i storstäder. Nu är vi på väg till världens högst belägna stad i sin storlek, Potosi. Även känt för sina silvergruvor. Spenderar bara en natt där innan vi ger oss av mot saltöknen i Uyuni. 

Death Road

Är i La Paz, Bolivia nu. I närheten av staden finns en väg som är allmänt känd som "the worlds most dangerous road" eller "death road". För ett par år sedan dog i genomsnitt 300 pers per år dör så det är inte konstigt att den fick dåligt rykte. Nu har dom dock byggt en ny väg och den gamla dödsvägen används mest av cyklister och turistbussar. Hursomhelst tyckte jag att det lät som en jättebra idé att ge mig ut på en cykeltur nedför nämnda väg igår. Vad jag kan minnas har jag aldrig cyklat mountainbike förut så bara det var en upplevelse. Efter alla år på min tantcykel hemma i Uppsala är den naturliga instinkten att trampa baklänges för att bromsa så fort det blir lite stressigt. Det funkar som bekant inte på mountainbikes. Och stressigt blev det lite nu och då. Vägen är en smal grusväg som slingrar sig ner längs en bergssida. På höger sida har man en bergvägg och på vänster ett 500 meter långt stup rakt ut i ingenting. Som man kan misstänka jobbar dom inte med räcken här så det gäller att hålla tungan rätt i munnen. Misstänker dock att en stor anledning till att så många har dött där är att utsikten helt enkelt är för bra. Vår guide upprepade massor av gånger att vi måste koncentrera oss på vägen hur fint det än är med berg och vattenfall och allt annat. 

Hade en helt fantastisk dag och njöt verkligen av upplevelsen. Tyvärr drabbades jag av dålig karma efteråt vilket förstörde dagen lite. Olyckan involverade en zipline, en kraschlandning och fula skrapsår på knän och haka. Dagens lärdom är att man aldrig ska lägga sitt liv i händerna på en tolvåring. Lite ironiskt också att jag klarar death road helt utan problem men sen slår mig blodig på en helt vanlig zipline. Knät är fortfarande ömt och går inte att böja som vanligt så jag har haltat fram längs gatorna i La Paz idag.

Jag väntar på att få bilder från mountainbikeföretaget från igår. Så länge lägger jag upp lite annat smått och gått från det senaste veckan.

Flytande ö i Titikakasjön

Uros

Ser ni det snöklädda berget i bakgrunden? 

Solnedgång

Här spenderade vi natten

Hamnen på Amantani

Blå himmel och blått vatten

Hej La Paz!

Laddar inför dagens cyklingtur

Vi värmde upp på en vanlig asfalterad väg

Death Road syns som ett streck på andra sidan

Själva vägen är inte brant men de tvära kurvorna och dödsstupet gör det ganska skrämmande ändå

Lake Titikaka

Är tillbaka i Puno efter att ha spenderat två dagar ute på Titikakasjön. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den men blev positivt överraskad. Sjön är så stor att det känns och ser ut som man befinner sig vid havet. Det är svårt att greppa att denna massiva vattenmängd faktiskt befinner sig 4000 meter över havsytan. När man ska knalla upp för en liten kulle för att kolla på solnedgången känner man dock av höjden på en gång. Förutom höjden blir man imponerad av hur vacker sjön är.
Igår gick vi iland på några flytande öar. Det är ett folkslag som traditionellt sett har byggt sina egna öar av vass som de sedan bor på i små vasshyddor. En ö håller i 25-30 år, sen är det bara att bygga sig en ny. Där talar vi om väldigt enkla levnadsförhållanden. Tyvärr kändes hela stället väldigt turistigt men det var ändå intressant att få se.
Efter det åkte vi vidare till en annan ö där vi skulle spendera natten. Vi blev uppdelade i grupper om tre och fick varsin familj som vi skulle bo hos. Jag, Viki och Brendan hamnade hos ett jättegulligt par som hade en fyraårig dotter. Ingen av oss är speciellt bra på spanska så språket var ett ganska stort hinder för kommunikationen. Det hindrade dottern som tyckte  det var jätteroligt med gringos och glatt lekte med oss hela eftermiddagen. På kvällen fick vi låna varsin traditionell klädsel och gick på fest. Det dansades ringdanser till livemusik och alla njöt av sällskapet och dansen. Imorse vaknade jag upp till den blåaste himmel jag någonsin sett. Vi stannade till för lunch på en annan ö och sen tog vi båten tillbaka till Puno igen.
Imorgon är det tidig uppstigning igen för avfärd mot Bolivia. Det blir resans tredje land och första anhalten där är huvudstaden La Paz. Ryktet säger att hostelet där har bra WiFi så förhoppningsvis dyker det upp en till uppdatering här inom ett par dagar.

Inkaleden

Vi överlevde! Det var tuffare än jag trodde att det skulole vara men absolut inte outhärdligt. Främst var det så fruktansvärt vackert att man glömde att tänka på hur trööta musklerna var eller hur hög puls man hade. Hälften av gruppen gick leden samtidigt som mig och vi hjälptes åt och pushade varandra tills alla tog sig igenom det. Nu har vi en dag av återhämtning tillbaka i Cusco och imorgon åker vi vidare till Puno. Försökte verkligen behärska mig med bilderna men det är svårt att gallra så det blev ett helt gäng.

Startpunkten.

Bärarna var helt otroliga med sin jättelika ryggsäckar

Betet är magert uppe i bergen

Hela gänget inklusive bärare och guider samlat

Jag spanar ut över dalen

Chris, jag  och Martin var först upp på högsta toppen

Servicen var helt otrolig. Varje morgon väcktes vi med nybryggt te vid tältet. Maten åts i ett särskilt tält med vikta servetter och bordsservering 

Innan maten tvättade alla händerna i varsin vattenbalja. Mamma, du skulle ha blivit impad!

Morgonutsikt

Ibland är det så fint att man blir helt mållös

Man inser att man är rätt högt upp när man kan titta ner på molnen

Jag fastnade på bild

Vid ett av lunchstoppen

Lamor

Benny gjorde en insats och hjälpte en av bärarna med packningen

Längs hela vägen finns gamla inkaruiner

Trötta hikers vilar benen lite

Mer ruiner

Ser ni glaciärerna i bakgrunden?

Framme vid sista lägret belönades vi med en regnbåge

Vädret var helt fantastiskt hela vandringen. Väl framme i Machu Picchu däermot belönades vi med dimma och regn. Det här är ett av dom klarare ögonblicken

Molnen och dimman ger dock ett väldigt mystiskt intryck

Regnponchos fanns det gott om

Mer än så här av ruinstaden såg vi inte

.

Chris, Benny och Rob hakade också på modet