Skyfall!

Där fick jag för att jag var så oförskämt nöjd med vädret häromdagen. Nu sitter vi genomblöta och inregnade på en restaurang och funderar hur vi ska lyckas ta oss härifrån utan att drunkna. Efter en halvtimmes spöregn är Varanasis gator täckta med vatten och försöker man ta sig fram blir man blöt upp till anklarna. Servitören hade svårt att höra vad vi beställde för att det smattrar så hårt mot taket. Vår plan för eftermiddagen var att åka lite båt längs floden och titta på folk och brinnande lik bland annat. Just nu känns inte det som ett jättelockande alternativ. Vi kanske helt enkelt sitter kvar här och dricker lassi hela eftermiddagen. Det går nog an det med. 

Varanasi

Varanasi är en av Indiens äldsta städer och även en av de mest spirituella. Hit kommer folk från alla möjliga delar av världen för att rena sina synder genom ett dopp i floden Ganges och förbättra sitt karma. Vi bor mitt i gamla stan och jämt göra med att leta oss fram genom de smala vindlande gränderna så fort vi ska ta oss nån stans. På vissa ställen är det verkligen tjockiskontroll när man ska ta sig igenom. Igår när vi var lite sena till en yogalektion vi bokat in oss på (blir du inte stolt Tina?) hamnade vi bakom stans aggressivaste tjur. Han gjorde sig verkligen ingen brådska och eftersom indierna skrämt tryckte sig mot väggarna för att låta honom passera tordes vi inte göra annat än att respektfullt vandra fem steg bakom i hans sakta mak. Till yogan hann vi nästan i tid och eftersom allt här sker på asian time var det en perfekt tid att anlända på. 

Nu sitter vi och äter frukost med en fantastisk utsikt över Varanasis hustak. Det är inte så synd om oss!

Morgonreflektion

28/8 kl 7.00

Måste få dela med mig av min eviga tacksamhet till vädergudarna. Nu har vi varit i monsunsäsongens Indien i fyra veckor. En gång har vi blivit överraskade av ett skyfall och fullkomligt genomblöta och en dag har det varit sånt där deprimerande hällregn som gör att man bara vill dra täcket över huvudet och gå och lägga sig igen. Men på det stora hela har vädret varit fantastiskt bra. I Kerala var det möjligtvis aningens kallt på sina ställen, på andamanerna var det det finaste augustivädret på flera år, i Delhi har det inte varit nått annat än solsken och i öknen var vi välsignade med en svalkande bris. Jag har inget att klaga på!

Ligger på min brits på nattåget mellan Delhi och Varanasi och skriver det här. Tror att vi snart är framme och det innebär att jag precis har klarat av tre nätter i rad utan att sova i en riktig säng. Både Johanna och jag har förmågan att kunna sova precis var som helst och nu när vi bara har några dagar kvar tillsammans har vi lagt i en helt ny växel på resandet. Visst blir det lite hetsigt och flängigt att resa så men det har gått bra så här långt. Förhoppningsvis är Varanasi värt ansträngningen!

Delhi igen

Dagarna i öknen har spenderats ömsom guppandes på kanelryggen och ömsom skakandes på kärran efter dragkamelen. Jag var lite skeptisk till kameler innan men dom är faktiskt himla fina djur. Extremt avundsvärda ögonfransar har dom också. Det enda negativa är att dom pruttar helt extremt mycket. 

Det coolaste av allt var att sova under bar himmel mitt i den indiska ödemarken. Eller öde var det väl egentligen inte. Vi hade sällskap i lägret av vår guide, ett par random fåraherdar, några kor och två hundar. Det var hur som väldigt mysigt att ligga för i mörkret och beundra stjärnorna. 

Idag är vi tillbaka i Delhi och jag har gjort mitt bästa för att tillfredsställa mitt uppdämda shoppingbehov. I Delhi finns ett forever 21 så ni fattar nog var jag har gjort. Om en timme avgår ännu ett nattåg med oss som passagerare. Den här gången med riktning mot Varanasi. 

Bikaner

Kan inte sluta fascineras över hur extremt stor skillnad det kan vara mellan platser i samma land. Så är det i alla länder men Indien är helt extremt mångfaldigt. Från de små fiskebyarna och de gröna djunglerna i Kerala till andamanernas övergivna stränder via Delhis storstadspuls har vi nu hamnat i en stekhet ökenstad. Bikaner ser ut precis så som jag föreställer mig att en medelstor stad i Afganistan eller Irak skulle se ut. Plus några extra kor kanske. Arkitekturen är himla fin i alla fall och för att vara en indisk stad går det relativt lätt att andas här. Kameldragna kärror är ju ett miljövänligt transportmedel. 

Imorn ska vi dyka ännu djupare in i ökenlivet och ge oss ut på kamelsafari. Som vanligt vet vi inte riktigt vad vi har att förvänta oss. Men många timmar på en skumpig kamelrygg och en natt mellan ett par sanddyner blir det definitivt. Återkommer med rapport såklart! 

Delhi

Efter 24 timmar i huvudstaden kan vi konstatera att den är stor, högljudd, och ganska kaotisk. Och att det är tur att vi inte är helt gröna som backpackers. Delhiiterna är nämligen experter på att försöka lura av sina turister alla pengar de har och har många inovativa sätt att göra det på. Igår tog det oss tex över en timme att hitta ett hotell tack vare en rickshawchaufför som hellre ville att vi skulle ta in på ett som betalar honom provision. Det är drygt såklart men man blir ändå lite nöjd när man lyckas överlista alla lurendrejare och ändå ta sig dit man vill. Idag har vi även lyckats överlista biljettsystemet på tågstationen och Delhis tunnelbanesystem. Det är inte så lätt som man kan tro faktiskt. Halva utmaningen är att lista ut vilken kö vid kroppsvisiteringen vi som tjejer ska ställa oss i och vilken tågvagn det är som gäller när man inte reser i manligt sällskap. Men som sagt, vet man inte kan man alltid följa efter nån annan som ser ut att ha koll. Det brukar lösa sig!

Idag har vi även varit riktiga turister och besökt the Red Fort med varsin audioguide i öronen. Fortet var ganska fint faktiskt men det var på tok för varmt för att gå där i solen. Ägnade eftermiddagen åt shopping och nu ska vi strax bege oss mot tågstationen för att ta ett nattåg ut i öknen och staden Bikaner. Det ska bli spännande att se hur det går!

Havelock Island

22/8 kl. 09.30

Idag är vi två lite vemodiga resenärer. Anledningen är att vi har hittat ett av paradisen på jorden och nu tvingas lämna det mycket tidigare än vi egentligen vill. Den senaste veckan har både varit extremt innehållsrik och väldigt avslappnande. Klockan har ringt vid halv sju varje morgon för att vi ska hinna dyka innan havet blir för oroligt för dom halvt fallfärdiga träbåtarna. Efter dykningen har vi ätit sen lunch och sen bara pillat oss i navlarna, läst i gungstolarna på terassen eller tagit bilder av den helt perfekt vita sandstranden. Ett helt okej sätt att fördriva tiden på!

Andamanerna har bjudit på helt fenomenal dykning, ett par ordentliga kvävefyllor, öde sandstränder, orimliga mängder samosas, irriterande tidvatten, exotiska fiskar, söta båtpojkar, gröna mangroveträd, turkosblått hav och massor av nya kompisar i form av övertrevliga irländare och entusiastiska strandhundar. Jag har blivit upp över öronen förälskad i fullmånen och definitivt bestämt mig för att jag nån gång i livet ska bo vid ett hav, och helst ett turkosblått sådant. 

Det har varit lite som att vara på semester från semestern. När det riktiga Indien är överbefolkad, högljutt och allmänt kaosartat är Havelock precis raka motsatsen. Vi har kunnat ladda upp batterierna och är nu förhoppningsvis redo för den överdos av kultur som den dryga veckan uppe i norr kommer erbjuda. Just nu befinner vi oss på färjan från Havelock över till flygplatsen och framemot kvällen är det tänkt att vi ska anlända i Delhi. Jag inser att jag nog inte bara känner mig deppig för att jag lämnar  ön utan för att det bara är tio dagars äventyr kvar för mig. Sen väntar den oundvikliga verkligheten hemma i Uppsala med skola och jobb och allt vad det innebär. Vet inte om jag är redo för det än...

Chennai

15/8 kl 8.30

Efter en eftermiddag med ayurvediskt oljemassage och cafehäng satte vi oss på nattbussen upp hit till Chennai. Vi sov som små bebisar båda två så resan gick väldigt lätt och smidigt. Vet inte så mycket om Chennai men vi ska väl strax ge oss ut och upptäcka lite. Att boka tågbiljetter för dagarna uppe i norr står bland annat på dagens to-do lista. Tydligen är det också independence day i indien idag, det blir spännande att se vad det innebär. Egentligen är vi bara här av den enkla anledningen att vi flyger över till Port Blair och ögruppen andamanerna imorgon. Där blir det dykning och allmänt strandhäng för hela slanten. Johanna ska ta dykcert och jag ska uppgradera mitt till den avancerade nivån är planen. Det ser vi fram emot! 

Periyar Tiger Reserve

Ni ar ju inte sa bortskamda med bilder har pa bloggen sa passa pa att titta ordentligt pa bildkaskaden i forra inlagget.

Sitter pa ett internetcafe har i Kumily och har gjort sa under de senaste tre timmarna. Det har inte varit nagra andra har under hela tiden. Det ar iof inte forvanande eftersom vi ar de enda turisterna vart vi an gar i det har landet. Tur for indierna att dom har oss, annars skulle nog hela alndet ga i konurs! Anledningen till det langa besoket ar att jag hade massor med vuxengrejor att styra upp. Har betalat hyra och bostadsforsakring, styrt upp CSN och kurslitteratur infor hosten och fixat med betalningen till dykcentret pa andamanerna. Det ar ju inte sa himla manga dagar kvar pa den har resan sa jag borjar kanna att verkligheten kryper narmare.

Ikvall aker vi vidare med nattbussen upp till Chennai efter nagra dagar har vid nationalparken Periyar. I mandags var vi som sagt och duschade/blev duschade av en elefant och igar var vi pa tigerjakt. Sag tyvarr ingen tiger dock (dom ar ju som bekant lite utrotninghotande och inte sa stora fan av manniskor som klampar runt i deras djungel0. Men fick anda se ett jattestort tassavtryck som tydligen var gjort samma morgon. Haftigt! For utom det sag vi elva vildsvin, tva bisonoxar, tva hornbills, elefantbajs och massor av blodiglar och andra mer eller mindre mystiska insekter. Dessutom fick vi uppleva valdigt fin natur och en tur med en bambuflotte. Bra dag helt enkelt!

Bilder!

Elefantgos

En av alla miljoner makaker

Privatbat och dom enda pa hela floden som var tvungna att ha flytvast

Glada och lite trotta. Som vanligt!

Fin solnedgang i Alleppey

Grabbarna langst fram ar alltsa inte ett par utan bara vanliga kompisar

Rida elefant

Indier som tar farjan over floden med en pase fisk pa huvudet. Inga konstigheter!

Tassavtryck fran en livs levende tiger. Hur coolt?!

Periyar Lake i nationalparken med samma namn

Bamboo Rafting

Mer elefanter

Vi fortsätter på det påbörjade elefanttemat och blev kompisar med ännu en av dessa enorma men ändå graciösa jättar idag. Det blev en ridtur och sen hjälpte vi skötarna med att bada honom. Det tackade han för genom att duscha oss fullkomligt genomblöta med hjälp av snabeln. Rickshawföraren var lite sådär nöjd när vi klättrade in i taxin asgarvande och fullkomligt genomblöta. 

Eftermiddagen har vi spenderat med en klassisk svensk långfika på ett litet café här i Kumily. Personalen tyckte nog att vi var märkliga när vi fortfarande satt kvar efter tre timmar, men folk tycker å andra sidan att vi är märkliga mest hela tiden så vi har lite slutat bry oss. 

Inte som hemma

11/8 kl. 13.45

Vet inte riktigt hur jag ska klara av att anpassa mig till mitt vanliga liv hemma i Svedala igen om bara tre (?!!) veckor. Vet redan nu att jag inte kommer att vilja ha riktiga skor på mig ens i det värsta novemberrusket och skulle aldrig få för mig att sätta på mig ett par jeans. Flip flops och fladderbyxor är mer min grej. Jag vet inte ens om jag kommer ihåg hur man gör när man sminkar sig och jag kommer ju att vilja sätta mig på golvet hemma på kantorn och äta min frukostgröt med händerna. Nej förresten, det blir nog bara mystiska pannkakor och eventuellt lite ris till frukost. 

Jag kommer säkert fortsätta med att nästan tvångsmässigt bära med mig en vattenflaska, en rulle toalettpapper och en tub handsprit vart jag än går. Inte för att jag kommer att gå så mycket. Jag ställer mig väl vid vägen och väntar på att en rickshaw ska plocka upp mig som vanligt. Och om det nu mot all förmodan kommer någon kommer jag inte att ge mig förr än jag har prutat ner priset till åtminstone hälften. 

Det här med högertrafik var det länge sen jag upplevde och jag förväntar mig att alla som kanske eventuellt möjligtvis riskerar att köra på mig ska tuta så att jag kan hoppa upp på trottoaren. Uppsalatrafiken kommer nog bli rent livsfarlig och jag kommer att ligga på tutan när jag fräser runt björklinge i min vita hemtjänstbil. Stackars pensionärerna!

Fem timmar på en buss räknas ju knappt som en resdag så jag kommer att kunna göra dagstrippar till alla möjliga hörn av landet. Det är ju ingen nackdel iof!

Kommer också mest troligt att bli totalt idiotförklarad hemma när jag helt har slutat respektera folks personal space. Indierna har en egen zon på max fem millimeter, står man i "kö" behövs inte ens det. Väntar bara på att jag också ska adoptera deras sätt att vicka på huvudet som betyder både ja, nej och kanske på samma gång samtidigt som det visar att man är trevlig. Man ser inte så smart ut när man gör det men det är ju himla praktiskt!

Livet och kulturen hemma känns helt enkelt ganska avlägset när jag sitter här och försöker parera stötarna och svängarna på en buss nånstans i den indiska djungeln. Och de enda personerna som möjligtvis har förståelse för kulturkrocken är Tina (som kommer sitta i sin röda sommarstuga på andra sidan landet) och Johanna (som kommer knalla omkring i en bergskedja på andra sidan jorden)   För mig är det nog bara att ställa in mig på att det kommer bli en kraschlandning i vardagen när jag tolv timmar efter hemkomst förväntas infinna mig i skolbänken. Tur att man klarar av mycket mer än man tror!

Nehru Trophy Boat Race

Idag har vi varit på fest. Och inte vilken fest som helst utan en indisk folkfest. Det var den årliga roddtävlingen mellan de olika byarna i centrala Kerala. Båtarna var superlånga och roddes taktfast av upp till 120 roddare. Rätt coolt när de kommer farande över vattnet. Men som vanligt är det inte själva attraktionen som är attraktionen för oss utan vi roade oss mest med att titta på indier. Läktarna var packade med folk av alla möjliga sorter och stämningen var god. Det påminde mig om både Valborg och midsommardagsfirande i vattholma. Till och med vädret visade sig från sin bästa sida. 

Indierna dricker ju knappt alkohol men med vår vanliga tur lyckades vi hamna mitt bland ett gäng riktiga festprissar på läktaren. Dom stod för mycket underhållning i form av hejjaramsor, spontana simturer och konversationer med mer gester och visslingar än faktiska ord. 

Lyckades faktiskt ta mobilbilder på ett par av båtarna. 

Indiska män

Innan vi kom hit fick vi höra många historier på temat "Indien-är-jättefarligt-och-man-kan-inte-gå-nånstans-utan-att-bli-sexuellt-trakasserad". Och visst ropar folk efter en på gatan ibland och vissa stirrar fascinerat på de två bleka blondinerna och försöker ta kort i smyg men så har det varit under hela den här resan. Nu har vi ju bara varit i ett litet hörn av ett jätteland men grabbarna här har överträffat alla förväntningar. Nu, efter en veckas acklimatisering kan vi till och med tycka att indierna kan se riktigt bra ut (om dom bara ville raka av sig mustascherna som alla envisas med att ha) dessutom är dom jättegulliga när domhåller varann i handen eller går med armarna om varandra längs gatan. Här är det ett vanligt sätt att visa vänskap på men för oss är det ju väldigt ovant. Så då är det vår tur att dra fram kamerorna och smygfota. 

Success!

Ni trogna läsare minns kanske min glädje i Laos när jag för första gången lyckades äta en hel måltid enbart genom att använda pinnar. Nu har motsvarande grej hänt i Indien och jag är om möjligt ännu mer nöjd med mig själv. Indierna använder ju nämligen inga bestick över huvud taget. Vi blekingar brukar få in varsin sked när vi beställer mat och fram tills nu är det den jag har skyfflat i mig födan med. Men det krävdes tydligen bara en viss tid av invänjande vid att det är helt ok att vara kladdig om handen plus ett visst mått av övning vid att faktiskt få i sig både ris, bröd och gryta med hjälp av ena handen för ikväll lyckades jag! Eller, jag vet inte hur bra det gick egentligen för servitören såg mer än måttligt road ut när han sneglade åt mitt håll men jag kände mig som ett riktigt proffs. Med vänsterhanden hängandes slappt i knät, utan att röra nån av serveringsskålarna med min kladdiga hand och utan att spilla nämnvärt i knät. Skulle lätt ge mig själv mer än godkänt!

Handkonst och elefantgos

Igår kväll när vi kom tillbaka till vårt homestay efter en ganska sen middag frågade ägarens fru med stor entusiasm på väldigt dålig engelska om inte hon kunde få göra hennatatueringar på oss. Hon hade precis gjort sina egna färdiga eftersom hon ville vara fin till festen dom hade idag för att fira att ramadan är över. Det fick hon gärna göra. Det är nog tur att det är några veckor kvar tills jag kommer hem till civilisationen. Vet inte om jag hade varit helt bekväm med att knalla omkring på ICA med händer som ser ut såhär. 

Innan färgen skrubbats av

Slutresultatet

Idag vände turen på elefantfronten och vi fick äntligen klappa på lite snablar. Vi var de enda turisterna där så vi fick extra mycket tid att gosa med dom. Egentligen var det tänkt att vi skulle ha hjälpt till att ge dom tre halvvuxna sitt dagliga bad med eftersom vattennivån är så hög fick vi nöja oss med att klappa och beundra dom. Det är inte klokt vad stora dom är och ändå verkar dom så graciösa. 

Efter det åkte vi och tittade på ett vattenfall som var extremt mäktigt såhär efter monsunerna. 

Som avslutning på dagen satte vi oss på bussen hit till Alleppey. Det tog bara två timmar så det var en lyxigt kort resdag. Nu har vi checkat in på ett guesthouse där vi är de enda gästerna. Byggnaden är mer som en villa så i praktiken har vi ett helt hus för oss själva. Även det väldigt lyxigt!

Karma

Tydligen har jag haft lite för tur med vädret så här långt under den här resan. För nu när vi anlände till provinsen Kerala har de precis haft de värsta monsunregnen på 40 år. Just fort Kochi är relativt torrt nu och det regnar inte ens speciellt mycket men i kanalsystemen där vi var på båtutflykt idag var det översvämmat överallt och folk vadade omkring i sina trädgårdar. Imorn hade vi planerat en utflykt till en elefantpark i hopp om att äntligen få se några elefanter men den är tydligen också översvämmad så det kanske inte blir av. Trodde att mina karma-armband som jag fick i Laos skulle avhjälpa sånt här men den magiska kraften har helt klart börjat avta nu. 

Mathimlen

6/8 kl. 23.45

Jag vet att jag börjar bli lite tjatig men måste bara få blogga ännu lite mer om en av de absolut bästa sakerna med det här landet. Maten! Jag tycker ju förfärligt mycket om att äta även hemma men här är det riktigt så att man längtar till att det ska bli dags för nästa måltid. Förutom själva maten i sig är några stora plus att det är extremt lätt att vara vegetarian här, att portionerna är enorma och att dom äter bröd till precis allting. Perfekt för mig ju! 

För att riktigt förkovra oss i denna lycka i matform har vi ikväll gott en matlagningskurs. En liten indisk tant spenderade två timmar med att lära oss och  två fransyskor så mycket det bara gick om konsten. Tack vare det kan jag numera laga fem olika traditionella rätter och kan knappt vänta tills jag får komma hem och prova att laga till dom själv i köket hemma på kantorn. Alla som vågar sig förbi på middag i höst vet vad ni har att vänta er!

Fort Kochi

Har precis ätit ännu en himmelskt god middag. Det här med att laga mat är verkligen nått som indierna har koll på. Har inte fått nån mat som inte varit god trotts att jag aldrig har nån aning om vad jag beställer. 

Idag anlände vi till fort kochi och blev lite smått chockade över mängden turister här. Vi har hittills varit de enda blekingarna inom mils avstånd men här ser man dom överallt. Lite ovant sådär. Stället verkar mysigt hur som helst så vi är peppade på att se vad det har att leverera. 

Wayanad

4/8 kl. 18.45

Nu har vi varit i Indien i fyra dagar och hunnit med lika många städer. Resan har gått i rasande fart genom Mumbai, Bangalore, Mysore och nu slutligen Kalpetta. Anledningen är att ingen av oss har nån större lust att slösa vår dyrbara tid på att andas avgaser i kaotiska städer när det finns vildmark att upptäcka. Vi har ju bara fyra veckor i landet och ett ganska pressat schema så det är ingen idé att ligga på latsidan. 

Nu är vi i alla fall i området Wayanad. Det består av stora mängder djungel och tjusningen med det är att man kan leta efter vilda elefanter. Det har vi roat oss med idag. Tyvärr utan resultat dock. Men vi fick i alla fall en annan mycket minnesvärd upplevelse i form av en jeepfärd på en mer än monsunskadad skogsväg. Trodde vi ett flertal tillfällen att hela bilen skulle välta men det gjorde den såklart inte.

Imorn drar vi vidare på resan söderut. Fort Kochi är destinationen och utmaningen är att lyckas hitta rätt buss både här och när vi ska byta. Det är som sagt aldrig så enkelt som att bara gå till stationen, köpa en biljett och sätta sig och vänta. Ska försöka packa med mig mycket tålamod inför morgondagen så kommer vi förhoppningsvis fram innan midnatt. 

Oklart

4/8 kl. 18.15

Indierna är mycket bättre på engelska än befolkningen i alla de asiatiska länder jag har varit i såhär långt. Det kan man bland annat se på att antalet engelska skyltar dels är många fler och dels nästan alltid är rättstavade. Och på att andelen restauranger som har deep fried vegetarian och break fast på menyn är ganska liten.  Dom har ju till och med engelska som officiellt andraspråk så det borde inte vara så svårt att kommunicera. I verkligheten däremot pratar dom i en sån extrem hastighet med så märklig grammatik och sån stark accent att det i nio fall av tio är omöjligt att förstå vad som menas. Tur att kroppsspråket är universellt och att man i många fall kan gissa sig fram!

Några andra saker som är väldigt oklara i det här landet är hur kvinnorna tar sig fram med småbarn, shoppingkassar och handväskor, genom regn och lerpölar, iklädda en pastellfärgad sari med broderier och paljetter utan att tappa sarin eller få den allra minsta smutsfläck på sig. Det är en prestation om något. Till andra oklarheter hör hur dessa människor lyckas få i sig nån mat över huvud taget när de bara äter ris och aldrig använder bestick. När jag försöker äta något annat ris än laoiskt sticky rice ned händerna slutar det alltid med att jag har 75% av maten i knät.

Dessutom undrar jag hur tusan dom kan veta vilken av gatans hundratals lyktstolpar det är som fungerar som den lokala busshållplatsen. Det här med skyltar verkar inte vara något dom jobbar med men det ser ut att fungera ändå. Jag och Johanna håller oss till att ställa oss där det ser ut som att folk står och väntar, fråga oss fram och hoppas på det bästa. Det har fungerat så här långt. 

För indierna däremot är det nog ganska oklart vad två svenskar gör i deras lilla stad som enda blekingar mitt under monsunperioden, varför vi ser ut som två frågetecken när vi försöker tyda menyerna på de lokala restaurangerna och varför vi sitter i bakre delen av bussen när det helt tydligt är den främre som är avsedd för ensamresande kvinnor. Det här landet är kort och gott inte riktigt organiserat på samma sätt son hemma men vi lär oss så sakteliga hur saker och ting går till. Om fyra veckor kan vi nog kalla oss riktiga experter!