Back in Bangkok

I förrgår anlände vi för tredje gången på två månader till Bangkok. Flygresan hit gick bra och stan är sig lik. Gårdagen ägnades åt shopping. Tyvärr för mig har jag ju fyra veckors backpackande kvar och det är inte försvarbart att köpa en massa skit och sen kånka runt på det i en redan överfull ryggsäck så länge. Att jag dessutom går på en mycket sträng backpackerbudget bidrog även det till att jag ägnade största delen av dan åt att garva åt det stundtals extremt märkliga asiatiska modet. 

Tidigt imorse begav sig den andra halvan av vår lilla reseduo iväg till flygplatsen för att styra kosan hemåt. Lite sorgligt att det är slut på vårt resande för den här gången och lite ensamt att sitta här på hostelets takterass alldeles själv. Och då menar jag verkligen helt själv. Har suttit här hela dan och inte sett en enda människa. Enda sällskapet består av ett par storkar. Tur att jag har en naturlig fallenhet för att umgås med mig själv, en hel bokhylla med böcker att läsa och fri tillgång till internet.

Ser hela Bangkoks flygplats från min position här på taket. Skönt att se lite rörelse i alla fall!

Banda Aceh airport

Har precis smällt i mig en efterlängtad frukostmacka såhär fyra timmar efter att jag vaknat. Det finns inte många saker med resandet som jag inte gillar men det här med att inte alltid kunna få tag på mat är inget jag kommer sakna. Imorse lämnade vi Gapang långt innan restaurangen öppnat och på båten över fanns såklart ingen mat. Det var inte förr än vi kom fram hit till flygplatsen som vi hittade lite föda. Jag är ju alltid svinhungrig på morgonen så det var ingen höjdare precis! Börjar även tappa räkningen på alla de gånger som en magnum och en påse chips har varit den enda lunch son gått att få tag på. Det är inte precis nån hälsoresa det här!

Nu sitter vi hursomhelst på flygplatsen och väntar på flyget mot Kuala Lumpur. Om allt går som det ska byter vi flyg där och landar återigen i Bangkok ikväll. Har inte saknat den stan och ser inte precis fram emot de två dygn jag ska spendera där men det är väl bara att bita ihop. På onsdag kväll är det dags att flyga igen. Då är det Bangalore i Indien som är slutdestinationen. 

Pulau Weh

28/7 kl. 9.15

Livet och kulturen här uppe i provinsen Aceh är annorlunda än allt annat vi sett i Indonesien innan. Nu är vi i en turistad strandort så här törs man gå klädd hur man vill men överallt annars är det att täcka både ben och armar som gäller. Äter man under dagtid finns det endast en restaurang att välja på och där får man bara sitta inne. Att äta när solen är uppe är nämligen extremt oförskämt. Det är lite ovant och man är hela tiden lite nervös att man ska bryta mot nån annan oskriven regel men det har gått bra såhär långt. Folk är väldigt glada och trevliga i alla fall. 

Jag gjorde ett fantastiskt fint dyk igår och nu sitter jag och väntar på att få slänga mig ner i det böljande blå igen. Imorn går flyget tillbaka till Bangkok och det indonesiska äventyret är slut för den här gången. Känns lite sorgligt och jag vet att jag kommer sakna det. Men samtidigt är peppen på Indien större än nånsin så det är verkligen inte synd om mig. 

Gunung Leuser National Park

26/7 kl. 20.30

Om ni nån gång i livet råkar befinna er på norra Sumatra så missa för allt i världen inte att ge er ut på orangutangtrekking i djunglerna runt Bukit Lawang. Vi har haft två toppendagar där ute bland ormbunkar och berg. Bland de djur vi såg utmärker sig orangutanger, påfågel, jätteödlor och gibbonapor, men dom var i ärlighetens namn mer som grädden på moset. (Och det kommer från en äkta liten djurnörd!) Turens riktiga förträfflighet bestod av den goa stämningen i gruppen, de gulligaste guiderna man kan tänka sig, känslan av att helt genomsvettig och smutsig som aldrig förr komma fram till ett paradisiskt vattenfall där man får slänga sig i och bara njuta av kylan och att få sitta i ett traktorinnerdäck och skrikskratta lite småhysteriskt samtidigt som man blir skjutsad nedför en stenig och strömmande flod. Allt detta är saker som jag kommer ta med mig från den här djungeln när vi beger oss vidare mot Banda Aceh och Pulau Weh imorn.

Pulau Weh ja... Om vi hade tänkt efter ett varv till och använt lite av den erfarenhet som vi har samlat på oss under vår ändå relativt långa backpackingkarriär hade vi kanske läst på aningens mer innan vi bestämde oss för att åka just dit just nu. Provinsen Aceh, som Pulau Weh hör till är nämligen känt för dess extremt religiösa och konservativa befolkning. Vi har hört en hel del historier om stället sen vi kom till Sumatra och tydligen så innebär det att även vi blekingar måste ha heltäckande kläder dygnet runt. Det i sig är väl inget direkt problem (kanske bara bra övning inför mina kommande fyra veckor i Indien?) men eftersom muslimerna är mitt i ramadan nu är dom extra strikta och det finns dessutom ingen som helst mat att tillgå under dygnets ljusa timmar. Det är ju inte helt idealt om man hade tänkt att dyka till exempel. Förutom det så blev vi mycket bestämt avrådda ifrån att anlända dit sent på kvällen. På förmiddagen, när det är ljust, är tydligen MYCKET bättre för alla inblandade. Efter alla dom här historierna vet vi inte riktigt vad vi ska tro. Men å andra sidan sitter killarna som berättade mycket av det och spelar gitarr och dricker öl i en inte så väldigt muslimsk anda tio meter ifrån där jag sitter nu så det kanske är lite fördomar från deras sida med. Vi får väl helt enkelt vara beredda på lite av varje men se efter själva när vi kommer dit efter femton timmars bussresa på lördag morgon. Spännande är det i vilket fall!

Sjukling

22/7 kl. 16.15

Det verkar inte bättre än att jag har utvecklat nån typ av allergi mot djungler. Förra gången jag vistades i en djungel lyckades jag som bekant komma lite för nära golvet med mitt ansikte, med sjukhusbesök och tandvärk som följd. Den här gången bestämde sig min mage, som har skött sig perfekt under sex veckor i Asien, för att den hade fått nog. Jag fick spendera natten på toaletten och dagens djungeltur blev uppskjuten till imorn. Chefen för guidningsföretaget är som tur är världens gulligaste. Inte bara var det inga problem att boka om utan han var även in hit med lite "traditional medicine" som skulle göra underverk. Jag var väl aningens skeptisk ska erkännas men hade ju inga egna medikament att komma med så fick glatt tugga i mig hans barkbitar. Förutom det ordinerade han ingefärste. Har svårt att säga vad sin hjälpte egentligen men mår iaf aningens bättre nu så det är bara att hålla tummarna för att jag är fit for fight imorgon. 

Tillfällig livskamrat

22/7 kl. 10.00

Tror ni att man har umgåtts för länge med en och samma person när man utan att titta på varandra sätter på sig nästan identiska kläder på morgonen, utan att diskutera saken innan i nio fall av tio beställer in samma mat på restauranger, pratar exakt likadant och så gott som alltid vet vad den andre ska svara innan man ens har kommit på vad man tänkt fråga? Men det är väl klart att drygt fyra månaders gemensamt backpackande sätter sina spår. Det känns lite sorgligt att det är över för den här gången om bara en dryg vecka. Vem vet hur det kommer gå när jag bara sådär utan vidare ska byta vapendragare till en helt obeprövad?  Johanna och jag får ju dock ganska ofta höra att vi liknar varann och vu har en tendens att tänka likadant även hemma så det kommer nog att styra upp sig rätt snart. 

Hati hati

Nu blir det lite okronologiskt och konstigt här på bloggen men ni läsare är säkert så smarta att ni kan få ihop det ändå. Här kommer nämligen några inlägg som jag har komponerat när jag inte har haft internet den senaste veckan:

21/7 kl. 15.30

Hati hati är indonesiska och betyder ta det försiktigt. Det var dom sista orden en liten gladlynt kvinna i en souveniraffär sa till oss imorse. Förutom att sälja souvenirer hyrde hon också ut mopeder och det var hela anledningen till vår konversation. Idag har vi nämligen varit på mopedutflukt! Vi befinner oss på ön Samosir i den indonesiska vulkansjön Danau Toba. Vår vistelse här är ganska kort så för att få ut det mesta av den bestämde vi oss mot vårt bättre vetande för att hyra mopeder och åka på upptäcktsfärd. Ingen av oss har kört en moppe förut, trafiken på Sumatra är känd för att vara hektisk även med asiatiska mått mätt och till råga på allt är det vänstertrafik. Det var nog tur för oss att vi valde att hyra varsin moppe istället för att göra som asiaterna och helt enkelt samåka. Trafiken på ön var väldigt lugn jämfört med fastlandet och vi kom mot alla odds hem (nästan) helskinnade. Till och med alla de hundvalpar, höns, bufflar och småbarn vi delade vägen med klarade sig oskadda. Kul var det också! Och jättevackert såklart. Öborna hör till Batak-folket. Till skillnad mot de flesta indonesier är dom kristna och vi såg fullt med små gulliga kyrkor överallt. Dessutom har dom lite speciell arkitektur med böjda tak på sina bostadshus vilket ser lite annorlunda ut. 

Efter all denna action kände jag mig tvungen att avnjuta eftermiddagen i en solstol utanför guesthouset med lite bra musik i öronen för att inte slita it mig fullständigt. 

Utsikten just nu: 

 

Nu har det varit lite daligt med action har pa bloggen ett par dagar. Det beror faktiskt inte pa att jag har varit en dalig bloggerska (har faktiskt forberett flera inlagg pa ipoden!) utan pa att det har med WiFi inte ar nagot som dom jobbar med i den har djungeln. Men ni har val fullt upp med att njuta av den svenska sommaren hemma sa ni overlever nog anda.

Djungeltrekkingen som vi kom tillbaka fran igar var verkligen en fantastisk upplevelse. Saklart! Har skrivit ett inlagg om det ocksa som kommer upp har nar vi hittar lite civilisation. Nu ska vi promenera over till marknaden och ladda upp med lite fornodenheter infor nattens 15 timmar langa bussresa upp till Banda Aceh.

Bjussar pa nagra bilder fran dagarna har uppe i Bukit Lawang

Undertecknad i nya favvooutfiten

Jatteodla som letar mat runt lagret

Guiderna i full fard med att laga till lunchen

En orangutang som har blivit rehabiliterad fran fangenskap och darfor ar lite halvtam

Byborna svalkar sig i floden

Bukit Lawang

Sitter i den lilla djungelnbyn Bukit Lawang med ett forvanansvart snabbt internet. Har inte tid att skriva sa mycket dock sa det blir en snabb uppdatering idag.

Vi har spenderat ett par dagar vid Lake Toba. Anlande till Bukit Lawang idag. Byn bestar mest av en ganska stor flod med ett antal ganska ostabila hangbroar over. Det gor det lite extra spannande att ta sig runt. Imorn ska vi annu langre ut i skogen for att forsoka hitta lite orangutanger. Aven det mycket spannande! Aterkommer med rapport om hur det gar.

Medan

Jag har alltid vetat att jag inte är nån storstadsmänniska och idag fick jag det bevisat ännu en gång. Medan är hetsigt, varmt, förorenat, högljutt och allmänt kaosigt. Det går inte att ta sig nånstans eftersom det för det mesta saknas både trottoarer och övergångsställ och vägarna är packade med bilar och mopeder. Om det mot förmodan skulle råka finnas en trottoar är den täckt av parkerade mopeder, byggarbetsplatser och helt randoma hål rakt ner i underjorden. Dessutom ropar lokalbefolkningen Hello Mister efter oss vart vi än går. (Fråga inte varför, jag har ingen aning.) Kaoset får mig att längta tillbaka till Padang Bais stränder, Rinjanis ödsliga bergssida och lugnet i de laoiska byarna. Efter dagens överdos av storstadspuls har vi nu övergått till att häcka på hotellrummet istället. Den enda TV-kanalen som pratar engelska är national geografic men det duger alldeles utmärkt som fredagsunderhållning för oss!

Jakarta airport

Idag styr jag och min ständiga partner in crime kosan västerut, mot Indonesiens största ö Sumatra. Flyget dit går via huvudstaden Jakarta och det är där vi befinner oss nu. Vi tyckte Balis inrikesterminal var aningens märkligt uppbyggd men den här är ännu konstigare. Den är liksom utomhus. Vi sitter under tak men det finns inga väggar på större delen av terminalen så man får fri utsikt mot dom små trädgårdarna mellan gaterna.  Det är ingen dålig lösning. Speciellt inte som träden blommar och allt. Alldeles nyss blev vi även tvungna att ta av oss skorna innan vi fick gå in på toaletten. Nog för att jag i allmänhet är helt för att gå barfota i hem, affärer och restauranger i äkta asienstil men på en allmän toalett kändes det lite överdrivet även för mig. Tur att den var ren och fräsch iaf!

Nu hände precis nått annat väldigt intressant. Tina och jag sitter och spelar Quizkampen i vanlig ordning. Då tar, som på en given signal, plötsligt alla andra i rummet fram snacks och mat och börjar mumsa i sig. När jag säger alla menar jag verkligen ALLA. Först blir vi lite förvirrade men inser snart att klockan är 18, solen har gått ned och att det är ok för de ramadanfirande muslimerna att äta igen. Efter ett par dagar på hinduiska Bali hade vi nästan glömt att vi är i landet med störst muslimsk befolkning i världen. Det känns bra att dom har ätit och är vid sina sinnens fulla bruk lagom tills vi ska flyga dock. Häromdagen, på Lombok, hade vi en chaufför som råkade ha glömt sina skor hemma. Han ursäktade sig med att det är ramadan och att man inte är så smart när man inte har ätit på tolv timmar. Det är förvisso helt sant men det kändes inte helt betryggande när vi skulle tillbringa två timmar i äkta asiatisk rush hour med honom bakom ratten. Men det gick ju bra det med till slut!

Den perfekta brännan

Vill bara säga att jag är och kommer för alltid att vara extremt avundsjuk på alla som har turen att vara födda i Indonesien. Dom har ett fantastiskt vackert land och verkar kollektivt vara väldigt glada i sina liv. Dessutom har dom begåvats med den perfekta hudfärgen och får så extremt söta barn att ni anar inte. 

Jag ligger just nu på stranden i ett fåfängt försök att hjämna ut min extremt skarpa shortsbränna och allmänt osymetriska hudton. Då och då går det dock förbi någon av dessa perfekt solbrända  människor och jag undrar varför jag ens anstränger mig. Tror att det är dags att gå och käka lite mellis iställe!

Dykarsjukan

Tur för mig att vi flyger vidare till Sumatras djungler imorgon. För annars hade det varit stor risk att jag blivit fast i ett mycket starkt dykberoende. Alla som inte har prövat denna underbara sightseeingform borde verkligen verkligen göra det. Att lära mig att dyka är något sv det absolut bästa jag gjort i mitt liv och det blir bättre och bättre för varje gång jag gör det. Lär mig hela tiden mer och mer och får bättre och bättre kontroll på mig själv där nere. Det gör att jag uppskattar det ännu mer. Igår var det som sagt två vrakdyk och idag vanliga revdyk. Alltihop väldigt coolt men på olika sätt. Gårdagens höjdpunkter var att få simma in i vraket och vara omgiven av koraller på alla sidor och alla mycket märkliga småkryp som hade vraket som hem. Idag njöt vi av sköldpaddor, räkor, havssniglar, stingrockor, en haj och clownfiskar mm. En sak som är lite kul är att jag fortfarande efter ett helt år och ganska många dyktimmar senare fortfarande hör den schweiziske mannen som lärdeig att dyka frånbörjans röst i huvudet så fort jag ser nån göra nått av de grundläggande handtecknen som dykarspråket består av. Blir lite förvånad varje gång den där starka franska brytningen börjar höras i huvudet. 

Utsikten just nu. Dagens dykplats ligger typ fem minuter med båt härifrån. 

I-landsproblem

Jag är inte den som är mest beroende av alla västerländska lyxigheter som vi är så vana med hemma. Exempelvis stör det mig inte att inte få duscha i varmvatten på två veckor, att dela rum med en ödla och ett par spindlar, att Livsmedelsverket inte skulle ha godkänt en enda restaurang i hela Asien eller att jag under tre dagar hade ett hål i marken som enda toalett alldeles nyligen. Men nu har ett litet i-landsproblem uppstått som får mig att gråta inombords. Mitt svenska balsam är slut! Jag är ju ett hängivet fan av balsammetoden och till följd av det löjligt noga med vad jag stoppar i håret. Godkända tvättbalsam finns inte att tillgå på hela Bali så idag var jag tvungen att ge upp och köpa en flaska schampo. Antar att det bara är att stå ut med torrt och trassligt hår tills jag kommer hem igen i september. Suck!

Padang Bai

15/7 kl. 15.45

Utsikten just nu:

Ligger på stranden i Padang Bai och tycker att livet är ganska fett. Det är så himla bra temperatur på havet här så att till och med jag som annars är lite av en badkruka bara tycker att det är härligt att bada. Blått och klart är det också vilket ju inte gör saken sämre. 

På tal om vatten så bokade jag nyss in två dyk till imorn. Jag dök förra veckan vid gilliöarna utanför Lombok med och det gav såklart mersmak. Visste ju att jag gillar att dyka men hade nästan glömt precis hur kul det är. Imorn är det ett vrak från andra världskriget som ska utforskas. Jag har aldrig gjort vrakdyk förut så det ska bli spännande att se hur det är!

Chillerill

14/7 kl. 15.15

Är det nånting asiater är bra på så är det att chilla. Just nu sitter vi på färjan tillbaka till Bali. Passageraravdelningen består av två delar. Den ena består av vanliga metallsäten och den andra är typ som ett podie täckt av madrasser och matchande kuddar. Där har alla indonesierna lagt sig ner och godt in sig. Dom som inte fick plats har lagt sug och tagit en tupplur på de hårda metallbänkarna. Det ser lite komiskt ut när man ser sig omkring. Tina intygar att det inte är riktigt så det går till på Viking Line hemma. 

När man är ute och åker på landsbygdens vägar ser man dessutom folk som inte verkar ha något annat för sig än att ligga och inte göra något alls på små regn-/solksyddsställningar av bambu som dom har överallt här. Men att sova är ju ett intresse som jag delar med dessa supergulliga indonesier så det gör mig ingenting. 

Gunung Rinjani

Nu har det varit lite bloggtorka här ett tag men det finns det en väldigt bra anledning till. Jag har nämligen bestigit en vulkan! Alla gamla trogna läsare vet att jag blev obotligt kär i berg när jag var i Nya Zeeland förra året. Och när berget i fråga dessutom är en vulkan är det ännu värre. Därför släpade jag med Tina hit till Lombok och den 3700 meter höga vulkanen Rinjani. Vi har spenderat de tre senaste dagarna med att gå, klättra, hasa och släpa oss upp och ner längs bergssidor. Sovit har vi gjort i ett tält på nämnda bergssidor och vaknat till vidunderliga vyer. En annan gammal favorit för mig är ju soluppgångar och solnedgångar. Det behovet blev också ordentligt tillgodosett där uppe. 

Igår morse  blev vi väckta kvart över tre och en halvtimme senare var vi på väg mot Rinjanis topp. Det var bäcksvart såklart så vi fick lita till våra ficklampor för att hitta den smala och ack så branta stigen upp mot bergets topp. Tre timmar tog vandringen upp dit och vi hann precis i tid till soluppgången. Jag har nog aldrig varit så trött, kall, svettig, andfådd och fullkomligt jättelycklig i hela mitt liv tror jag. Efter en halvtimme på toppen var alla så kalla att vi skakade så då var det bara att vandra ner igen. Det blir ju som vanligt inga bilder här på bloggen men den intresserade kan ju ta och bildgoogla så får ni en lite känsla för hur mäktigt det var. 

En annan sak som jag upptäckte i Nya Zeeland är att jag har en liten bergsget boende inom mig. Visst är jag fortfarande en av dom som snabbast hivar mig upp för klippblock och slänter men jag har definitivt mött mina övermän. Vår grupp bestod av 17 resenärer, två guider och nio bärare. Medans vi flämtandes, flåsandes, på alla fyra och helt genomblöta av svett med nöd och näppe släpar oss fram med varsin ryggsäck innehållandes typ en flaska vatten och en påse jordnötter kommer dom studsandes i flip flops med en bambupinne över axeln  med 30 kilo av campingutrustning, mat och vatten som balanserar i de båda ändarna. När vi är så äntligen kommer fram till campingplatsen har de slagit upp tälten och är i full fart med att göra iordning middagen med ett leende på läpparna. Vilka killar säger jag bara!

Just nu är vi två trötta resenärer som precis har avslutat frukosten. Jag har ont i muskler som jag inte ens visste att jag hade, fötterna består till största delen av blåsor, skiten under naglarna kommer förmodligen inte gå bort på flera veckor och jag har en solbränna av sällan skådat slag. Men allt sånt går väl över antar jag. Om en timme lämnar vi Lombok och styr kosan tillbaka till Bali och byn Padangbai. 

Public Ferry

9/7 kl. 11.30

Som vanligt i Asien är allt lite mer komplicerat än vad man tror att det ska vara. Igår när vi bokade biljetten verkade allt hur enkelt som helst. Den kostade 100 kr och sex timmar skulle det ta oss att komma fram. Verkligheten var inte riktigt så. Chauffören som skulle köra oss tvärs över Bali var försenad, vi blev tvugna att vänta på passagerare som aldrig dök upp, det var nått fel på vår biljett, vi körde vilse, det var jättetrångt i minivanen och hela tiden pratar chauffören argt och högröstat i sin telefon samtidigt som han kör som en dåre. Inte riktigt som vi tänkt oss med andra ord. Det hela slutade ned att vi missade båten som vi egentligen skulle med. Blev istället eskorterade av en liten och mycket entusiastisk man på en moped till the public ferry. Det är här jag sitter nu. Det är inte så synd om oss dock då stämningen är rätt trevlig. En man med gitarr underhåller sina medpassagerare, en tv visar nån typ av krigsfilm och jag har precis blivit kompis med två indonesiska grabbar. Har lärt mig att säga tack och hej då på indonesiska. Orden är extremt långa och komplicerade på det här språket kan jag säga. Dessutom slipper vi lida så mycket av vågorna nu när vi är på en stor båt. Blev även glatt överraskad av både rinnande vatten och tvål på toaletten så det är inte så tokigt det här. 

Det enda som är lite oklart är att vi inte har förstått var på Lombok den här båten går i hamn. Ön är inte så stor dessbättre så det är väl bara att hoppa in i en taxi till Sengigi om vi blir avsläppta nån annan stans. Ler man lite och försöker se trevlig ut brukar det mesta lösa sig även i Asien. 

Godmorgon!

Sitter och väntar på en bil som ska ta oss österut till grannön Lombok. Ska bli intressant att se vad den har att erbjuda v

Vaknade för nån timme sen av världens skyfall. Vädergudarna har tydligen inte läst statistiken för Indonesien ska vara mitt i sin torrperiod nu enligt den. Nu har det slutat i vilket fall och förhoppningsvis kommer det inte tillbaka. 

Post laos-syndromet

Ett dygn av balivistelsen avklarat och skillnaden mot Laos är extremt påtaglig. Kuta svämmar över av turister, affärer klubbar och hetsigt, påträngande försäljare. Här finns dock en stor fördel som inte fanns att få tag på nån stans i Laos. En strand! Den är lång, vit självklart översvämmad av turister och alldeles, alldeles underbar. Dagens strandhäng var minst sagt efterlängtat. Kändes dock lite konstigt att gå omkring i bikini. Vet inte om man har varit i Laos för länge när man tycker att det nästan är lite genant att visa så mycket hud. 

Det man "ska" göra i kuta är att festa och dricka öl. Därför tänkte Tina och jag gå emot våra vanliga tantfasoner och ge oss ut och göra stan osäker ikväll. Även detta kändes ovant efter Laos där nationella lagar gör att alla ställen packar ihop och stänger vid 23.30. För att förhindra lösaktigt leverne och allmänt förfall antar jag. Ikväll däremot hade vi gjort upp storstilade planer på att till och med  sminka oss. Jag har på riktigt inte öppnat min sminkväska sen jag lämnade fosterlandet så då förstår ni ju att vi var riktigt pepprade på detta. Tyvärr gick våra planer i stöpet så kutas festliv förblir outforskat för vår del. Vi får väl ta och ta igen det nån annan gång istället. Om vi orkar vill säga...

Bali baby!

Förra sommaren spenderade jag ett par dagar på Balis Kuta Beach innan jag åkte vidare till gilli trawangan. Gillade inte stället nått vidare då. Därför kan man ju fråga sig vad jag nu gör på exakt samma ställe igen mindre än ett år efteråt. Det är lite oklart för mig också. Men gillar ju Indonesien som land och det ska bli väldigt spännande att se vad det har att erbjuda förutom dykningen. 

En av anledningarna till att det blev just Kuta igen är att det finns så extremt många turister här. Eller ja, inte själva turisterna kanske men med dom kommer också civilisation på ett sätt som inte finns i Laos. Och civilisation är bra för att jag idag var tvungen att uppsöka en tandläkare. En av mina tänder blev lite för skadad efter träffen med stengolvet och jag vågade inte gå omkring med den så i de åtta veckorna som är kvar tills jag kommer hem. Hittade iaf en engelsktalande tandläkare och en halvtimme senare är tanden som ny. Har tom provat att tugga lite på den sidan. Känns lite ovant men går bra tror jag. 

Dagens andra höjdpunkt var att få tvätta kläder. Tror inte ni därhemma i välstädade Sverige förstår hu smutsig man kan vara efter tre veckors svett, damm och lera. Var precis ner och hämtade ett paket väldoftande, nytvättade plagg. Känslan är lite densamma som för en femåring på julafton. Lite materiell lycka sådär på lördagskvällen! 

Vad jag inte kan förstå är hur de två fullproppade plastkassarna jag lämnade in kan ha förvandlats till den här prydliga högen. Men allt verkar finnas där så det är säkert nån form av tvättmaskinsmagi som don pysslar med nere i receptionen. 

Bangkok igen

Blogger appen har bestämt sig för att krångla. Skrev följande igår men fick tydligen inte publicera det så gör ett nytt försök nu:

Nu är vi tillbaka i Bangkok. 18 härliga timmar tig resan hit. Först med båt, sen med två olika bussar och till sist taxi sista biten. Kl halv sex imorse stod vi utanför hotellet och var väldigt tacksamma att det är bemannat dygnet runt och att det gick att få rummet så tidigt. Vi är nämligen två trötta resenärer idag. Inte ens jag, som i vanliga fall sover som ett barn i alla former av transportmedel, kunde sova ordentligt på den skumpiga vägen. Dessutom har ingen av oss ett enda rent klädesplagg kvar och den enda mat som gick att få tag på under resan var chips och glass. Hungriga, slutkörda och mer än lovligt äckliga med andra ord. Men vi deppar inte för det för imorn ska vi till Bali!! Längtar till sol, stränder och till att få tvätta kläder. 

Har precis varit och tagit bort stygnen i hakan. Skillnaden på Bangkoks sjukhus och det jag var på i Laos är ganska påtaglig. Hela Bangkok känns generellt mycket mer uppstyrt än vad Laos någonsin var. Bara en sån sak som att här finns trafikljus, shoppingcenter, människor som talar engelska och vanliga personbilar istället för mopeder och pick-ups gör att det känns nästan som hemma i jämförelse. 

Just nu ligger jag på sängen och äter taggiga asiatiska frukter. Mycket goda faktiskt! Funderar på om det inte är dags för dagens första power nap kanske...

Don Det

3/7 kl 21.30

Idag har vi varit på upptäcktsfärd. Tina och jag hyrde varsin cykel. Kostade oss tio kronor för hela dagen. Jag frågade lite försynt in vi inte skulle få några nycklar till dom. Men den trevliga tjejen i receptionen lovade att det inte behövdes eftersom ingen snor nått här. Uppsalabon i mig fann detta ytterst märkligt men det visade sig stämma. Frågade också om hon hade nån karta över ön. Det behövdes dock inte heller eftersom det bara fanns en väg. Vilket också visade sig stämma. Hur enkelt som helst med andra ord!

Vi cyklade tvärs över ön, över bron och tvärs över nästa ö med. Där finns en utkikspunkt där man ska kunna se utrotningshotade sötvattensdelfiner. Delfinerna var tyvärr inte hemma idag dock. Synd! Vi var inte så ledsna för det som tur var för själva cykelturen var en upplevelse i sig. Är ju fortfarande helt fascinerad av att bara titta på lokalbefolkningen när dom lever sitt vardagsliv. Man känner verkligen att man inte är hemma när man möter två kvinnor och två levande höns på en moppe, en kull griskultingar, en tuk-tuk fullastad med munkar (som dessutom helt ogenerade tar kort på oss), en flock bufflar eller en man som mycket entusiastiskt och helt oprovocerat börjar spå Tina (vi kan se fram emot bröllop om tre år. Spännande!). Det och mycket annat hann vi se under färden. Vi råkade dessutom få syn på en liten avtagsväg som skylten meddelade skulle leda till ett vattenfall. Jag bangar ju aldrig på lite naturupplevelser så vi svängde in där. Det var inte vilket vattenfall som helst inte. Vår bungalow ligger några kilometer bort och här är floden så lugn och fin när den strömmar förbi alla öarna. Där borta däremot var det en sån forsande kraft i vattnet och det kom dessutom från alla möjliga håll samtidigt. Jättemäktigt och svårt att tro att det skulle vara samma flod. 

När vi skulle hemåt insåg vi att vägen under hela ditresan har sluttat lite neråt. Följaktligen sluttade den lite uppåt under hemfärden. Väldigt drygt i stekande hetta och på en cykel med en sadelhöjd som säkerligen var för låg där även den minsta av asiater. Tror dock att slitet i solen har lönat sig i form av något som kan likna en solbränna. Ser det mest tack vare den vita fyrkant jag har på hakan där bandaget satt. Ytterst snyggt om jag får säga det själv!

Thunderstorm

2/7 kl 22.00

Önskar jag kunde visa er vad jag ser just nu men min kamera har inte ens i närheten av kapaciteten som krävs. Sitter  på den pyttelilla laoiska ön Don Det, precis på gränsen mot Kambodja. Från reaggebarens veranda mot Mekongfloden har vi en fantastisk, spektakulär och helt enastående utsikt över ett åskväder. Det är tillräckligt långt bort för att vi inte ska kunna höra smällarna men ändå lyses hela himlen upp med några sekunders mellanrum. Mitt i floden är det en liten miniö, eller mer en holme kanske. På den finns ett ensamt träd som sträcker sig mot himlen. Varje gång det blixtrar lyses alltihop upp och det är verkligen hänförande. 

Här har vi en helt vanlig ljum sommarnatt med syrsor och allt men jag är inte avundsjuk på dom stackars människor som befinner sig mitt i det. Blixtarna kommer med ett intervall på mellan en och två sekunder. Vi får se om det kommer hit, i sånt fall har vi säkert ingen elektricitet i natt. 

Utanför bussfönstret

29/6 kl. 9.30

Sitter på minibussen på väg mot Pakse och spottar ur mig blogginlägg i brist på annat att göra. Den här bussen är dock en av de få platserna i Laos där det inte finns wifi så publicerar i eftermiddag när vi kommer fram. 

Har ännu inte slutat fascineras av hur extremt grönt det här landet är. Nu är vi ju här precis i början på regnsäsongen så  det är tydligen grönare än vanligt tack vare regnet. Överallt, och då menar jag verkligen överallt, är bönderna i full färd med att plantera ris. Förstår inte hur dom orkar stå där dubbelvikta i leran och den stekande solen hela dagarna. Det är nog tur att dom har vatten upp till knäna, annars vore det nog omänskligt att klara av det. Gissar att det är dom lite bättre bemedlade jordbrukarna som har en typ av traktor att plöja fälten med. Inte för att de är speciellt lika traktorerna hemma men skulle ändå kalla dom för det. Ska försöka ta en bild sen så pappa får se. 

Har också för länge sen tappat räkningen på antalet gånger vår chaufför dr Ou har behövt tuta och väja för att undvika att krocka med kor, getter eller bufflar som knallar omkring på vägarna. Vissa har tydligen ett lösdriftssystem på sina boskap medan andra tjudrar fast dom i dikeskanten med ett rep genom mulen. Där får dom sen gå och beta hela dagarna. Lite skillnad från hemma om man säger så!

En annan skillnad mot hemma är alla gatuhundar. Dom verkar må förvånansvärt bra dock och vi har bara sett ett par stycken som ser sjuka ut. Det gläder såklart veterinären i mig. Den stora frågan är dock var alla dessa hundar bajsar nånstans? Hemma ser man ju hundbajs överallt och där finns det ändå en betydande andel hundägare som faktiskt plockar upp efter sina jyckar. Här finns det inga hundägare men det är ändå ytterst sällan man ser några bajshögar. Det är ju inte precis så att kommunalarbetare städar bort det så det hela förblir ett mysterium. Är det nån som vet får ni hemskt gärna kommentera inlägget. 

Chop sticks

29/6 kl 8.30

Den uppmärksamma läsaren minns att jag här på bloggen officiellt lovade att innan jag återvände till Asien skulle jag lära mig att äta med pinnar ordentligt. Detta efter att ha utkämpat en hård strid mot en nudelsoppa på Kuala Lumpurs flygplats. Tyvärr så föll löftet i glömska och jag har ännu inte lyckats youtuba fram en instruktionsfilm i denna ädla konst. Och här i Laos har vi några gånger sovit i små byar där sånna lyxigheter som västerländska bestick inte har varit att tänks på. Så nu har jag fått så pass mycket övning att jag flertalet gånger har lyckats ta mig igenom hela måltider med pinnarnas hjälp. Nu har jag ju dessutom en del ätproblem på grund av avsaknaden av vissa tänder samt en ömmande käke. Trots detta tog jag mig igenom gårdagskvällens middag med hyfsad värdighet. Är ytterst nöjd med detta och anser mig därmed ha bemästrat pinnätandes ädla konst. 

I'm back!

Nu kära läsare är det bäst att ni håller i hatten. Det har varit lite allmän internettorka här i södra Laos men jag har bloggat på ganska duktigt ändå om jag får säga det själv. Därför kommer här en liten inläggskavalkad för att bota er eventuella abstinens. Läs och njut!