Inkaleden

Vi överlevde! Det var tuffare än jag trodde att det skulole vara men absolut inte outhärdligt. Främst var det så fruktansvärt vackert att man glömde att tänka på hur trööta musklerna var eller hur hög puls man hade. Hälften av gruppen gick leden samtidigt som mig och vi hjälptes åt och pushade varandra tills alla tog sig igenom det. Nu har vi en dag av återhämtning tillbaka i Cusco och imorgon åker vi vidare till Puno. Försökte verkligen behärska mig med bilderna men det är svårt att gallra så det blev ett helt gäng.

Startpunkten.

Bärarna var helt otroliga med sin jättelika ryggsäckar

Betet är magert uppe i bergen

Hela gänget inklusive bärare och guider samlat

Jag spanar ut över dalen

Chris, jag  och Martin var först upp på högsta toppen

Servicen var helt otrolig. Varje morgon väcktes vi med nybryggt te vid tältet. Maten åts i ett särskilt tält med vikta servetter och bordsservering 

Innan maten tvättade alla händerna i varsin vattenbalja. Mamma, du skulle ha blivit impad!

Morgonutsikt

Ibland är det så fint att man blir helt mållös

Man inser att man är rätt högt upp när man kan titta ner på molnen

Jag fastnade på bild

Vid ett av lunchstoppen

Lamor

Benny gjorde en insats och hjälpte en av bärarna med packningen

Längs hela vägen finns gamla inkaruiner

Trötta hikers vilar benen lite

Mer ruiner

Ser ni glaciärerna i bakgrunden?

Framme vid sista lägret belönades vi med en regnbåge

Vädret var helt fantastiskt hela vandringen. Väl framme i Machu Picchu däermot belönades vi med dimma och regn. Det här är ett av dom klarare ögonblicken

Molnen och dimman ger dock ett väldigt mystiskt intryck

Regnponchos fanns det gott om

Mer än så här av ruinstaden såg vi inte

.

Chris, Benny och Rob hakade också på modet