Inte som hemma

11/8 kl. 13.45

Vet inte riktigt hur jag ska klara av att anpassa mig till mitt vanliga liv hemma i Svedala igen om bara tre (?!!) veckor. Vet redan nu att jag inte kommer att vilja ha riktiga skor på mig ens i det värsta novemberrusket och skulle aldrig få för mig att sätta på mig ett par jeans. Flip flops och fladderbyxor är mer min grej. Jag vet inte ens om jag kommer ihåg hur man gör när man sminkar sig och jag kommer ju att vilja sätta mig på golvet hemma på kantorn och äta min frukostgröt med händerna. Nej förresten, det blir nog bara mystiska pannkakor och eventuellt lite ris till frukost. 

Jag kommer säkert fortsätta med att nästan tvångsmässigt bära med mig en vattenflaska, en rulle toalettpapper och en tub handsprit vart jag än går. Inte för att jag kommer att gå så mycket. Jag ställer mig väl vid vägen och väntar på att en rickshaw ska plocka upp mig som vanligt. Och om det nu mot all förmodan kommer någon kommer jag inte att ge mig förr än jag har prutat ner priset till åtminstone hälften. 

Det här med högertrafik var det länge sen jag upplevde och jag förväntar mig att alla som kanske eventuellt möjligtvis riskerar att köra på mig ska tuta så att jag kan hoppa upp på trottoaren. Uppsalatrafiken kommer nog bli rent livsfarlig och jag kommer att ligga på tutan när jag fräser runt björklinge i min vita hemtjänstbil. Stackars pensionärerna!

Fem timmar på en buss räknas ju knappt som en resdag så jag kommer att kunna göra dagstrippar till alla möjliga hörn av landet. Det är ju ingen nackdel iof!

Kommer också mest troligt att bli totalt idiotförklarad hemma när jag helt har slutat respektera folks personal space. Indierna har en egen zon på max fem millimeter, står man i "kö" behövs inte ens det. Väntar bara på att jag också ska adoptera deras sätt att vicka på huvudet som betyder både ja, nej och kanske på samma gång samtidigt som det visar att man är trevlig. Man ser inte så smart ut när man gör det men det är ju himla praktiskt!

Livet och kulturen hemma känns helt enkelt ganska avlägset när jag sitter här och försöker parera stötarna och svängarna på en buss nånstans i den indiska djungeln. Och de enda personerna som möjligtvis har förståelse för kulturkrocken är Tina (som kommer sitta i sin röda sommarstuga på andra sidan landet) och Johanna (som kommer knalla omkring i en bergskedja på andra sidan jorden)   För mig är det nog bara att ställa in mig på att det kommer bli en kraschlandning i vardagen när jag tolv timmar efter hemkomst förväntas infinna mig i skolbänken. Tur att man klarar av mycket mer än man tror!