Gunung Rinjani

Nu har det varit lite bloggtorka här ett tag men det finns det en väldigt bra anledning till. Jag har nämligen bestigit en vulkan! Alla gamla trogna läsare vet att jag blev obotligt kär i berg när jag var i Nya Zeeland förra året. Och när berget i fråga dessutom är en vulkan är det ännu värre. Därför släpade jag med Tina hit till Lombok och den 3700 meter höga vulkanen Rinjani. Vi har spenderat de tre senaste dagarna med att gå, klättra, hasa och släpa oss upp och ner längs bergssidor. Sovit har vi gjort i ett tält på nämnda bergssidor och vaknat till vidunderliga vyer. En annan gammal favorit för mig är ju soluppgångar och solnedgångar. Det behovet blev också ordentligt tillgodosett där uppe. 

Igår morse  blev vi väckta kvart över tre och en halvtimme senare var vi på väg mot Rinjanis topp. Det var bäcksvart såklart så vi fick lita till våra ficklampor för att hitta den smala och ack så branta stigen upp mot bergets topp. Tre timmar tog vandringen upp dit och vi hann precis i tid till soluppgången. Jag har nog aldrig varit så trött, kall, svettig, andfådd och fullkomligt jättelycklig i hela mitt liv tror jag. Efter en halvtimme på toppen var alla så kalla att vi skakade så då var det bara att vandra ner igen. Det blir ju som vanligt inga bilder här på bloggen men den intresserade kan ju ta och bildgoogla så får ni en lite känsla för hur mäktigt det var. 

En annan sak som jag upptäckte i Nya Zeeland är att jag har en liten bergsget boende inom mig. Visst är jag fortfarande en av dom som snabbast hivar mig upp för klippblock och slänter men jag har definitivt mött mina övermän. Vår grupp bestod av 17 resenärer, två guider och nio bärare. Medans vi flämtandes, flåsandes, på alla fyra och helt genomblöta av svett med nöd och näppe släpar oss fram med varsin ryggsäck innehållandes typ en flaska vatten och en påse jordnötter kommer dom studsandes i flip flops med en bambupinne över axeln  med 30 kilo av campingutrustning, mat och vatten som balanserar i de båda ändarna. När vi är så äntligen kommer fram till campingplatsen har de slagit upp tälten och är i full fart med att göra iordning middagen med ett leende på läpparna. Vilka killar säger jag bara!

Just nu är vi två trötta resenärer som precis har avslutat frukosten. Jag har ont i muskler som jag inte ens visste att jag hade, fötterna består till största delen av blåsor, skiten under naglarna kommer förmodligen inte gå bort på flera veckor och jag har en solbränna av sällan skådat slag. Men allt sånt går väl över antar jag. Om en timme lämnar vi Lombok och styr kosan tillbaka till Bali och byn Padangbai.